Sjumilaskogen

Det känns som om jag inte skrivit här inne på evigheter. Först händer inget, sen händer inget och sedan händer allt på väldigt kort tid. Då har jag inte tid och skriva för jag blir så fullt upp i allt som händer... Nu ska jag dock försöka minnas lite...

I torsdags dog bilen igen. Jag blev helt förtvivlad. Det är inte lätt när man sätter sig i bilen på morgonen (sen var jag också) och vrider om nyckeln och så händer absolut ingenting. Jaha, tänkte jag. Öppnar motorhuven och ska banka på startmotorn för det är förmodligen den som krånglar. Bank bank, och inget händer. Ringer min bror och tänker att han är förmodligen på väg in till jobb. Nära och bra, så han kan nog hjälpa mig. Han låg och sov, alldeles yr var han och inte mycket till hjälp. Då ringer jag Kilen, killen som jag träffade på nyårsafton som hade en tröja på sig där det stod VOLVO på. Han har efter nyår servat min bil...he he he. Så tacksam jag är.  Han lovade att komma in och kolla bilen under dagen.

Hur kommer jag då till jobb? Då ringde jag och väckte pappa. Är man pensionär och pappa får man allt ställa upp när dottern ringer och behöver hjälp. Så han körde mig till jobb. Skönt!

På kvällen åkte vi till Lund (jag fick skjuts) för att avtacka en kollega som slutar på vår enhet. Lite sorgset eftersom det är en mycket duktig kollega.

Därefter tar jag tåget hem. Det är sant! Jag tog tåget alldeles själv utan hjälp av någon. Jag till och med hittade rätt perong att ställa mig vid. Ni som känner mig väl vet att jag har varit skraj för att åka tåg själv, jag tror jag ska hamna helt fel. Men det gjorde jag inte.

Det är bra träning, eftersom jag tänker ta mig en liten tågtripp på sportlovet. Den resan är förresten redan beställd. Och det är jag också stolt över. Häftigt!!!

I torsdags innan vi skulle iväg på middag med vår kollega så hade jag lite dötid. Jag bestämde mig för att ta en promenad i den vackra omgivningen runt skolan. Jag går runt där i skogen och pratar i telefon och har det riktigt trevligt. Plötsligt går jag förbi en "lägereld". Det lustiga var att där var inga personer i närheten av elden och jag hade heller inte sett några personer i skogen när jag gick omkring. Jag gick ju där och kände mig som killen i "teliareklamen" och hade knappt någon aning om var jag befann mig.

I alla fall kunde jag inte lämna elden där utan kände att jag var tvungen att släcka den. Men hur släcker man en eld som brinner i långa stockar med glöd i stockarna som sträcker sig flera decimeter in om man inte har något vatten? Tja...sand...kväva elden tänkte jag. Jag går iväg till en sandhög och börjar hämta sand på en frigolitbit jag hittade. Jag insåg snart att det blir ett evighetsjobb för mig.

Vid elden fanns en liten "koja" av nåt slag. Där fanns en cykelkorg med lite flaskor och burkar i. Fint staplade och så...jag börjar rota i korgen och öppnar en gammal Heinz ketchupflaska, där var nån vätska i den som jag hällde på elden...där var en gammal senapsflaska med vätska i...två lingonspannar med vätska i....allt hällde jag på elden. Men det räckte inte riktigt. Det rök fortfarande ganska kraftigt....

Jag ringer min arbetskamrat som finns kvar på skolan och säger att jag hittat en eld i skogen och jag tror vi behöver gå dit med vatten och släcka den. När jag berättar för honom att jag tror det pyr i jorden säger han åt mig att det är bäst att vi ringer brandkåren. Jag ifrågasätter det lite men tänker att tja....kanske. Vi kan i alla fall prata med dom. Han ringer brandkåren och de kommer....vi som skulle på middag...

Jag ler när jag tänker tillbaka på att brankåren kom. Fyra killar och en tjej hoppar ut, alla i full mundering. Redo för att släcka en eld som jag nästan eller förhoppningsvis lyckats släcka själv. Det var lite pinsamt att dra ut hela gänget i skogen men jag skämtade med dem att det kunde vara mysigt med en kvällspromenad i mörkret med ficklampor...he he he.

Det tyckte inte att jag drog ut dem i onödan när de väl fick sen den rykande hög jag försökt släcka. Jag fick gärna gå en runda lite då och då för att hålla koll så det inte var nya brasor i skogen...

I alla fall kom jag till middagen på en ganska fin restaurang och var varm, svettig och luktade brandrök. Trevligt!

I fredags tog jag bussen till skolan. Jag har fasat för att behöva göra det eftersom den går så tidigt och tar så lång tid. För mig är det slöseri med tid att sitta där i en timma och bara sitta... Men resan gick bra! Redan innan bussen lämnat stan hoppar där på en gamma kurskompis från högskolan och henne har jag inte träffat på ett år. Det var kul att småprata lite. När hon hoppar av så åker jag själv några stopp och sedan hoppar en kollega från vår verksamhet på. Jag jobbar inte med henne varje dag, för hon jobbar på en annan skola. Så jag hade någon att prata med nästan hela resan. Det var bra!

I fredags kväll skulle Vimsans lover hjälpa mig ut med bilen till Kilen för reparation. Volvo hade gjort en felsökning på den och kommit fram till att det är startmotorn som är kass. Volvo är lite fräcka för de hade redan beställt en startmotor som kommer på tisdag som de kunde sätta in... Men vem har bett dom om att jag skulle ha den fixad? Kilen hade ju lovat att fixa det. Men i samtal hemma hos Kilen säger Vimsans lover att han nog kan reparera den gamla startmotorn åt mig för jättelite pengar...Jag blir förstås glad! Från svindlade kostnader på flera tusenlappar hamnar jag förmodligen på kostnader få några hundralappar istället. Fantastiskt! Den ska alltså fixas i veckan. 

Startmotorn fungerar ju ibland och dör ibland. När jag visade Vimsans lover var jag bankat för att den skulle starta hade jag givetvis inte bankat på startmotorn....   Ja....hur sjutton ska jag kunna komma ihåg och veta hur och var en startmotor sitter och ser ut? Nu tror jag dock att jag vet och kan. Vi får väl se nästa gång bilen är död...

Jag blev i alla fall jätteglad och på väg hem från Kilen bestämmer jag mig för att jag bara måste hem till Vimsan och berätta om min lycka och vilken underbar lover hon har. Vi går ut och käka lite kinamat och jag bara pratar och pratar om allt som hänt och hur bra allt blir... Vi hade riktigt trevligt! Jag är övertygad om att personerna vid bordet bakom oss lyssnade intresserat på vårt samtal. Skönt att få roa andra ibland tänkte jag.

Oj, vad jag har skrivit en massa nu. Först kommer inget inlägg, sen kommer inget och sen kommer ett långt som ingen orkar läsa. Som det kan bli! Detta är så långt så jag orkar inte själv läsa genom det och upptäcka några fel.

Ha det bra alla vänner och alla som jag känner...nu är det söndagkväll och jag ska lata mig hade jag tänkt.

Kramiz!!!