Sikta mot stjärnorna
Tänk att målen i livet är som en trappstege som når upp till stjärnorna.
Jag siktar mot stjärnorna i mycket av det jag gör. I alla fall på jobbet. Som lärare på ett "skoldaghem" får jag utstå många prövningar varje dag. Mestadels är det helt fantastiskt. Jag bara älskar det.
Ibland utsätts jag för prövningar som gör att jag halkar ner några trappsteg. Idag har jag haft en sådan dag. I dag har mitt tålamod prövats riktigt ordentligt. Jag blir så ledsen över mig själv när jag känner nederlag. Tänker: Vad kan jag göra annorlunda? Är det här rätt? Vilka alternativ har jag?
På vår skola kör vi med ART. Det är en förkortning för Aggression Replacement Training . Vi tränar alltså våra elever i sociala färdigheter, moralträning och ilskekontroll. Detta sker flera gånger i veckan och är fantastiskt kul. Vi rollspelar och har riktigt djupa och bra diskussioner.
Om ett barn har svårt att klara kontakten med kompisarna i skolan och på fritiden är ART en suveränt bra metod. Om barnen måste gå från klassen till annan verksamhet finns det risker att skolämnena halkar efter. Det är extremt svårt att motivera utåtagerande studietrötta ungdomar att utföra skolarbete i en rimlig takt.
Mitt nederlag idag är att jag lyckats jättebra med en elevs skolarbete under en längre tid. Men nu känns det som om vi står och stampar i en rejäl uppförsbacke. Den är hal...
och vi kasade ner.
När jag blir frustrerad på en person så försöker jag tänka på vad Kay Pollak skriver i sin bok "Att välja glädje". Han skriver att personerna är utsända för att lära mig något nytt om mig själv. Utsända till mig för att jag behöver träna.
Oj oj oj... Gud vad jag tränar!
Jag siktar mot stjärnorna i mycket av det jag gör. I alla fall på jobbet. Som lärare på ett "skoldaghem" får jag utstå många prövningar varje dag. Mestadels är det helt fantastiskt. Jag bara älskar det.
Ibland utsätts jag för prövningar som gör att jag halkar ner några trappsteg. Idag har jag haft en sådan dag. I dag har mitt tålamod prövats riktigt ordentligt. Jag blir så ledsen över mig själv när jag känner nederlag. Tänker: Vad kan jag göra annorlunda? Är det här rätt? Vilka alternativ har jag?
På vår skola kör vi med ART. Det är en förkortning för Aggression Replacement Training . Vi tränar alltså våra elever i sociala färdigheter, moralträning och ilskekontroll. Detta sker flera gånger i veckan och är fantastiskt kul. Vi rollspelar och har riktigt djupa och bra diskussioner.
Om ett barn har svårt att klara kontakten med kompisarna i skolan och på fritiden är ART en suveränt bra metod. Om barnen måste gå från klassen till annan verksamhet finns det risker att skolämnena halkar efter. Det är extremt svårt att motivera utåtagerande studietrötta ungdomar att utföra skolarbete i en rimlig takt.
Mitt nederlag idag är att jag lyckats jättebra med en elevs skolarbete under en längre tid. Men nu känns det som om vi står och stampar i en rejäl uppförsbacke. Den är hal...
och vi kasade ner.
När jag blir frustrerad på en person så försöker jag tänka på vad Kay Pollak skriver i sin bok "Att välja glädje". Han skriver att personerna är utsända för att lära mig något nytt om mig själv. Utsända till mig för att jag behöver träna.
Oj oj oj... Gud vad jag tränar!
Kommentarer
Trackback